Hade nästan helt förträngt min blogg tills häromdagen och jag ville verkligen inte ge ut den då jag visste att mitt liv var sämre än sämst under en tid då den skrevs. Nu läste jag igenom den och måste säga att den var inte alls så negativ som jag faktiskt trodde att den var. Jag har väl alltid vart en hyffsat instängd person när det gäller att prata om känslor och hur jag mår, speciellt om jag inte känner mig trygg..och så verkade de vara på bloggen med. Nog finns det inlägg som visar hur jävla dåligt jag mådde i Luleå, men inte ens i närheten av hur jag faktiskt mådde.
På den korta tiden jag bott här i Västerås har jag fan utvecklats mer än vad jag gjort under de senaste två åren som jag slösade bort uppe i Luleå... det är en tid av mig som jag inte är stolt över, det var inte jag som bodde där, de var någon annan.. en patetisk jävel som inte orkade något, som tog all skit det fanns att ta och som inte hade någon självinsikt över huvud taget. Jag har lärt mig acceptera det som hände mig i mitt förra liv, jag kan accpetera att det är en del av mig.. men jag undrar hur lång tid det kommer ta för mig att glömma bort allt som hände i Luleå..
Jag har väl berättat för några kompisar om hur allt var, hur jag mådde och vad som hände.. men långt ifrån allt, och så kommer de nog fortsätta vara.. för jag skäms så över saker jag gjorde..vad fan var det för fel på mig?
Men hade inte allt hänt så hade jag kanske vart kvar uppe i luleå, jag kanske hade nöjt mig med att knappt ha några vänner och fortsatt att tänka att skolan nog går bättre snart...
Jag är så glad att vara tillbaka i västerås! Jag har äntligen fått tag i mitt liv, och visst har jag ångest att jag slösat bort två år av mitt liv och måste börja om och plugga fem ytterligare år! Men vafan! Nu har jag folk runtom mig som faktiskt bryr sig om mig, på riktigt, folk som inte trycker ner mig med hårda ord och säger att jag är värdelös.. nej, människor som jag tycker om och som tycker om mig.
Jag har verkligen tagit tag och lyckats! Jag har fixat mig tre olika jobb som jag verkligen trivs med! Jag har fått nya vänner och jag har faktiskt slutat hata mig själv och insett att jag inte är en värdelös slyna som inte duger något till och att allt som hänt mig i livet faktiskt inte bara är mitt fel.
Ja jag vet att man gör sitt eget liv, men saker och ting är inte alltid så lätta och man påverkas av vad som händer runtom..och är man inte stark nog så kommer det in folk som man låter behandla en hur fan de vill.
Jag var djupt deprimerad och jag behövde verkligen hjälp, jag orkade fan inte ta tag i något. Det är väl klart som fan att jag ville ha vänner, att jag ville ha en städad lägenhet och orken att gymma och äntligen börja få en finare kropp.. det är väl klart som fan jag ville de! Men mår man dåligt är det inte så jävla lätt att ta det steget, så du som sa till mig att jag bara låg på rygg och väntade på att någon annan skulle göra jobbet så var det verkligen inte så... men när man mådde som jag var det fan jobbigt att ens kliva ur sängen.. för innerst inne visste jag att jag inte var så värdelös att ingen skulle vilja vara min vän..innerst inne visste jag att jag faktiskt är en jävlig intressant person som både är rolig och en jävligt bra person och vän..
Så alla kan sluta tro att allt är så jävla lätt jämt! Men du kanske förstår när du själv hamnar i en djup depression och ser att saker och ting som att bara laga mat kan vara en ansträngning.
Nej nu tror jag att jag börjar skriva allt för personliga saker men jag kände att jag verkligen ville skriva av mig åtminstone lite av hur jag mått och hur glad jag är att jag är hemma i Västerås igen!
Nu ska ni få se vilken jävla underbar människa Malin Martina Johnsson är! Ordet värdelös kommer aldrig kunna stämma in i en beskrivning av mig!
Allt börjar med ett leende
